VMishockey’s Benjamin Lindkvist minns tillbaka på Börje Salmings enastående karriär.
Torsdagen den 24:e november 2022 kom beskedet många fruktade. Börje Salming hade avlidit, 71 år gammal. Kampen mot ALS blev precis så svår som befarat och nu råder det sorg både i hockeykretsar och hos gemene man. För Börje Salming var en av relativt få spelare som lyckades hålla sig relevant och populär, trots att karriären sedan länge var över.
Från gruvans mörker in i rampljuset
Är man född och uppväxt i trakterna av Kiruna på 50-talet fanns det inte så mycket att välja på. Förr eller senare hamnade de flesta nere i gruvan där jakten på olika metaller, främst järnmalm, betydde att man kunde ställa mat på bordet och samtidigt få sin hembygd ekonomiskt starkare.
Att jobba i gruvan innebar dessvärre risker och när Börje bara var fem år fastnade pappa Erland i ett transportband. Tinningen krossades och döden var omedelbar. Plötsligt stod familjen Salming utan en viktig pusselbit och Börjes uppväxt var stundtals svår, men han lärde sig tidigt att bita ihop. Även när det kändes tungt. En egenskap som skulle bli bra att ha längre fram i livet.
Under tonåren började det finnas saker som gjorde livet lite lättare, förutom gruvan fanns även hockeyn och i Kiruna AIF skulle den unge Salming börja ta för sig. Redan tidigt kunde man se hans talang och med ett uppoffrande spel blev han en populär spelare både i laget och hos publiken. Den fyra år äldre brodern Stig höll också till i laget och 1968 tog han klivet ner till storklubben Brynäs. Börje stannade kvar men efter fina insatser både i AIF och juniorlandslaget flyttade även han ner till Gävle. Istället för ett liv i gruvan, som det ett tag faktiskt såg ut att bli, hade Börje klivit in i rampljuset.
Succén – början på något stort
Nuförtiden ses kanske inte Gävle som en metropol men kommer man från Kiruna kan även julbockens stad kännas som möjligheternas plats. Att göra sig hemmastadd tycktes gå bra för de både bröderna och det dröjde inte länge innan både Börje och Stig fick viktiga roller i Brynäs.
Under mitten av 60-talet inledde Brynäs en anmärkningsvärd förvandling. Anförda av tränaren Tommy Sandlin började man hävda sig även mot de bästa lagen i elitserien (eller division 1 som man sa på den tiden) och när bröderna Salming anlänt tillhörde man en av de riktiga stormakterna i landet. Redan under sin första säsong i Brynäs fick Börje vara med och lyfta mästerskapspokalen och även säsongen 71/72 blev det SM-guld. Att vinna ett tredje guld visade sig dock svårt, men insatserna under VM i Moskva väckte uppmärksamhet.
Livet i Brynäs var på många sätt väldigt bra, visst kunde det bli lite sena kvällar men ute på isen gick det mesta bra och höll man till i landets bästa klubb fanns det egentligen inte så mycket annat att drömma om. Succén i VM gjorde dock att nya, tidigare stängda, dörrar hade öppnats. Plötsligt visade Toronto Maple Leafs intresse och 1973 tog Börje, tillsammans med Inge Hammarström, klivet över till NHL.
Från kyckling till kung
2022 kryllar det av svenska spelare i världens bästa hockeyliga men under början av 70-talet var läget annorlunda. Värmlänningen Ulf Sterner hade visserligen gjort några matcher i New York Rangers redan under mitten av 60-talet men i stort var den nordamerikanska hockeyn något för just nordamerikaner. Spelare från Sverige kunde hålla till i Europa, man ansågs sakna den rätta tuffheten för att hävda sig.
Därför var förväntningarna relativt låga när Börje och Inge landade i Toronto och den första tiden fick man en del kritik i media, som redan på förhand räknat ut den svenska duon. Även ute på isen fick man ta emot en hel del smällar men Salming stod upp för sig själv och visade snabbt att han minsann kunde spela även i Nordamerika. Redan under sin debutsäsong stod den svenska backen för 39 poäng i grundserien och Hammarström hittade målet vid tjugo tillfällen.
Respekten var därmed vunnen i laget, men i ligan fick man fortsatt ta emot både fysiska och verbala smällar som stundtals kunde göra riktigt ont. Inte sällan fick Börje sys under matcher men egenskapen från ungdomen att härda ut gjorde att han snart kunde vara ute på isen igen. Nu var det inte längre någon som pratade om “chicken Swedes”. Salming var inte den förste att öppna dörren på glänt, han kom lite senare och slog in den med dunder och brak.
Ett bevis på svenskens popularitet visades när Tre Kronor skulle ta sig an USA i Canada Cup. När det var dags för den svenska laguppställningen och turen kom till Börje Salming ställde sig hela publiken upp och en flera minuter lång ovation startade. Börje tittade ner i isen och såg nästan ut att skämmas lite, samtidigt som den svenska TV-publiken för första gången fick se hur stor han blivit i Nordamerika.
Under resterande del av 70-talet fortsatte Börje att ta för sig, 1977 lämnade Hammarström för spel i St Louis men sonen från Kiruna med rötterna i den lilla byn Salmi kände sig hemma i Toronto. Tillsammans med Tiger Williams, Lanny McDonald och inte minst Darryl Sittler tillhörde Salming gruppen av spelare som stod upp för sina medspelare och som gjorde Toronto till ett lag att räkna med.
Varken i Kiruna AIF eller Brynäs räknades Börje som någon vidare offensiv back men i Toronto fick han utrymme att briljera och fyra säsonger i rad (76-80) noterades han för mer än 70 poäng i grundserien. Prestationer som gjorde att han blev nominerad till Norris Trophy, priset som ligans främsta back, vid fyra tillfällen. Salming var inte längre någon hackkyckling. Nu var han kung.
Slutet blev början på något nytt
I Toronto trivdes Salming som fisken i vattnet men laget hade svårt att nå hela vägen fram. Drömmen om att vinna Stanley cup hägrade och 1989 tog han klivet till Detroit, anfört av Steve Yzerman som var en av ligans största stjärnor. Flytten till USA bar dock inte frukt och efter bara en säsong i rödvitt valde Salming att flytta hemåt. Brynäs kändes som det mest självklara valet men Börje överraskade genom att skriva på för AIK, som därmed stod för sin tyngsta värvning genom tiderna.
Tiden i AIK blev kanske inte en succé, men flytten hem till Sverige gav Salming chansen att spela mer med landslaget och vid de olympiska spelen i Alberville 1992 blev han utsedd till turneringens främsta back. Efter tre säsonger i svartgult kände sig Börje färdig och det var dags att slänga upp skridskorna på hyllan.
För de allra flesta spelarna kan livet som pensionär vara svårt, plötsligt försvinner stjärnglansen och man vet inte riktigt vad man ska göra med sin tillvaro. Det problemet hade inte Börje, det fanns alltid nya saker att göra och när ett klädmärke startades var succén given. Samtidigt blev tiden som inte längre aktiv att nya möjligheter väcktes, allt oftare kunde Salming synas i diverse TV-program och det gjorde att han fick en ny publik.
Nu var det inte bara hockeyälskare som visste vem Börje Salming var. Nu visste ALLA vem Börje Salming var. Mer än tio år efter att karriären var över hade han blivit folklig på riktigt.
En värdig hyllning
Inte heller i Kanada hade man glömt bort Börje, 1996 valdes han in i Hockeyns Hall of Fame och året efter tog han även plats i internationella ishockeyförbundets version. 2008 firade samma organisation hundra år genom att ta ut århundradets femma och där tog Börje plats, tillsammans med bland annat Wayne Gretzky och som backpartner fick han Vyacheslav Fetisov. Mycket större än så kunde det knappast bli.
Ett hjärta av guld
Förutom att vara en tuff spelare som kunde stå emot hur många smällar som helst visade Börje tidigt att han var något mer än så. I en av böckerna om Pippi Långstrump skrev Astrid Lindgren att “Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll” och det verkar även Börje hålla med om, för vid många tillfällen har det varit just godhet som varit ledmotivet. Att vara en tuffing ute på isen betyder inte att man inte kan vara en bra lagspelare och kamrat, för det var precis det som Börje oftast beskrivits som av sina lagkamrater och vänner.
– När man själv ville vara en hockeystjärna och drömde att man skulle till NHL så var Börje min stora idol. Sedan när man har lärt känna Börje efter karriären så fick man se vilken otroligt varm och omtänksam människa han var, säger Nicklas Lidström till radiosporten.
På senare år har det mestadels blivit sporadiska uppvisningsmatcher där viljan att vinna inte är det viktiga, istället handlar det om att försöka ge tillbaka något till sporten man älskat och publiken som följt en genom karriären. De senaste veckorna har samma publik försökt visa samma känslor tillbaka, Börje har hyllats både i Kanada och hemma i Sverige vilket fått stor uppmärksamhet och det är något fint med att han fått vara med och se uppleva det. Alltför ofta väntar man med hyllningarna till personen gått bort.
Det är alltid sorgligt när en person somnar in men det skapar samtidigt tillfälle att minnas tillbaka på ett liv och i Börjes fall var det ett liv fyllt till bredden av framgångar, men ibland även besvikelser. Då är det tur att man har sina nära och kära vid sin sida och det kan man verkligen säga att Börje hade. Hela vägen in.
Spelas det hockey i himlen? Förhoppningsvis gör de det och då finns det en prydligt upplagd tröja nummer 21 redo. De avklippta skydden likaså, allt för att tjäna några gram. Samtidigt står legender som Rolle Stoltz, Sven Tumba och Pelle Lindbergh ivrigt väntande. Nu ska de få spela hockey med “The King”.
Vilket är ditt finaste minne av Börje Salming?
