En av svensk hockeys främsta på damsidan går in på sin femte säsong i den Nordamerikanska collegeligan.
Under sommaren har ett flertal svenska spelare valt att lämna SDHL för att testa lyckan på andra sidan atlanten, vissa för att spela i Premier Hockey Federation medan andra ska ge sin i collegeligan NCAA. Genom åren har många svenskor spelat i den ligan, en av dem är landslagsmålvakten Emma Söderberg och i en intervju med vmishockey.se berättar 24-åringen om livet som collegespelare i USA.
– Under min första termin på skolan så var våra ispass alltid två timmar, och jag hade sällan haft längre än 50 minuter innan det. Sen var det också såklart en omställning med kulturskillnaden mellan Sverige och USA, men inte nödvändigtvis på något negativt sätt, säger målvakten till vmishockey.se
Sedan en tid tillbaka är seriespelet igång borta i collegeligan, hur skulle du saga att säsongen startat för din del?
– Jag tycker att jag haft en ganska stabil start på säsongen, men att jag känner att vissa saker i mitt spel inte klickat helt än men som blir bättre med varje träning. Första matchhelgen fick jag inte så mycket skott så kände att jag inte riktigt kom in i matcherna, men under vår andra helg kände jag att jag kunde komma in i spelet bättre och att det klickade mer.
Det här blir din femte säsong på UMD, hur pass hemma skulle du säga att det känns där?
– Jag känner mig väldigt hemma i Duluth, jag trivs i staden och skolan, och det är inget som känns främmande här längre. Sen är det lite svårt att riktigt kalla det hemma då jag anser att hemma för mig är där jag har min familj och mina vänner, vilket är i Sverige.
Området kring Duluth är starkt förknippat med hockey, hur tycker du att intresset kring ert lag och er liga är?
– Jag tycker att det är väldigt högt intresse för vårt lag runt omkring Duluth. Tror att under förra säsongen snittade vi runt 1000 personer på varje match, och att det var runt 2000 på vissa matcher. Snittet var högre innan COVID för då tror jag vi hade runt 1500. Även på skolan bland alla studenter är intresset för vårt lag och herrlaget stort, för att folk är stolta över lagen då vi är den enda division 1-sporten på skolan. Vi känner oerhört stor support från staden och skolan, och att det hjälper oss att bygga ett framgångsrikt program.
Ni har en hel del meriterande spelare i Duluth, finns det någon du skulle välja att lyfta fram som extra viktig för er?
– Vi har många duktiga spelare i laget, men den person som gör störst intryck på oss som grupp båda på och utanför isen är Ashton Bell. Hon var centraliserad med Kanada under förra säsongen så hon var tyvärr inte med laget då, men vi alla är otroligt glada att ha henne och hennes ledarskap tillbaka. Hon utsprider ett lugn från hennes backposition, och hon fortsätter att utveckla sina offensiva egenskaper, vilket hon visade med ett hattrick sin andra match tillbaka.
“Var väldigt kul att få chansen i ett mästerskap”
Efter ett par fina säsonger i Modo valde du 2018 att ta steget over till Nordamerika, hur kommer det sig att den dörren öppnades?
– Dörren öppnades tack vare att jag fick spela U-18 VM i Kanada 2016. Min nuvarande coach, var coach för det amerikanska landslaget, så hon var i St. Catherine samtidigt som mig och fick se mig spela. Sedan en viss tid efter den turneringen så hörde de av sig till mig och berättade att de ville att jag skulle komma och spela för dem. Hösten därpå åkte jag och hälsade på för att få en bild av skolan och hockeyn, och sen 2018 valde jag att ta klivet.
Både din pappa och bror har spelat ishockey, var det alltid givet för dig att följa i deras fotspår?
– Intresset för ishockey har varit stort i min familj sedan jag föddes, mamma spelade också hockey en gång i tiden, så för mig var det alltid en självklarhet att jag också skulle göra det. Jag följde alltid med på min brors träningar, och jag tror framförallt att jag blev intresserad för att han spelade och jag gillade att göra samma saker som honom.
Förra vintern spelade du flest matcher hittills i ditt klubblag, men fick även chansen i OS. Hur var det att få så pass stort förtroende även i landslaget?
– Det var väldigt kul att få chansen att spela i ett stort mästerskap då jag inte riktigt hade gjort innan. Jag tror att det har hjälpt mig att utvecklas att få tävla på den nivån, och att få ta mig an ett större ansvar. Jag var nervös inför turneringen för bara någon vecka innan så var jag inställd på jag förmodligen inte skulle spela så mycket, så det blev en snabb omställning när det blev som det blev med COVID. Det betydde mycket för mig att ledarna visade att det trodde på mig och att det skulle gå bra, vilket hjälpte mig att hålla ett lugn in i turneringen.
Förutom fem matcher i OS blev det lika många i sommarens VM – känner du dig som Damkronornas etta i målet nu?
– Jag tror inte riktigt på att man kan ha en etta i landslaget, att bara för att jag fått förtroende en turnering, så är det ingen garanti att jag kommer få det i nästa. Visst tror jag att det hjälper att de har sett mig spela i stora turneringar, men det handlar om att den som för stunden gör bäst ifrån sig kommer få förtroendet, och vi har många duktiga målvakter som tävlar om att ta en plats så jag tror inte man kan vara garanterad en plats.
Du har som sagt var tidigare spelat i SDHL, hur skulle du säga att den svenska ligan står sig jämfört med collegeligan?
– Nu är det över fem år sedan jag spelade i SDHL, så det är lite svårt att jämföra. Men jag tycker att jag upplever spelet som mycket snabbare här än i Sverige, och jag tror att det har och göra med den mindre isytan. Spelare har inte lika mycket tid att stanna upp i spelet, utan måste driva mycket snabbare på mål. Sen tycker jag att i SDHL finns det mer rutinerade spelare vilket leder till ett mer moget spel, men att i college så finns det generellt sätt fler tekniskt skickliga spelare då det är något som det fokuseras på i unga åldrar. Det är inte ovanligt att folk har personliga skridsko- och teknikcoacher som de tränar med från tolv års ålder.
“Vill ta hem mästerskapstiteln”
Sedan förra säsongen har flera svenska spelare valt att följa ditt exempel och flytta västerut – hur stor omställning var det för dig att ta det steget?
– Jag tycker det var en ganska stor omställning, för allt var så nytt på en och samma gång. Det var inte bara ett nytt hockeylag, det var ett nytt land, en ny stad, och en ny skola. Jag tror att det tog nästan hela första skolåret (i alla fall första terminen) innan jag riktigt kände att jag hade koll på hur saker fungerade här. Sen var det även omställning när det kom till hockeyn då spelstilen och sättet vi tränade på var väldigt annorlunda. Under min första termin på skolan så var våra is pass alltid två timmar, och jag hade sällan haft längre än 50 minuter innan det. Sen var det också såklart en omställning med kulturskillnaden mellan Sverige och USA, men inte nödvändigtvis på något negativt sätt.
Att spela universitet-hockey brukar betyda att all tid inte går till hockey, kan du berätta lite om hur vardagen ser ut för dig?
– En typisk måndag för mig härborta börjar med att jag åker upp till skolan för lektioner mellan 9–11. Därefter åker jag ned till hallen och har videomöte med en av mina coacher för att gå igenom matcherna från helgen. Vi går på is mellan 12:45-14:15. Efter is passet har vi fys i cirka en timme, så oftast lämnar vi ishallen runt 15:30/16. Jag har inga fler lektioner efter hockeyn, så då åker jag hem och pluggar fram till ca 20:00.
Förra säsongen var fullspäckad med dubbla mästerskap – vad har du för personliga mål med den här vintern?
– Jag vet inte om det räknas som ett personligt mål, men en av de största anledningarna till varför jag valde att komma tillbaka för ett femte år på UMD, är för att jag vill ta hem mästerskapstiteln med det här laget. Förra säsongen föll vi på målsnöret, och nu vill jag att vi ska ta tillbaka titeln till Duluth.
FAKTA: Emma Söderberg
Ålder: 24 år
Längd/vikt: 171cm/69kg
Position: målvakt
Moderklubb: Järveds IF
Nuvarande klubb: University of Minnesota-Duluth
Statistik förra säsongen: 26 matcher, 92.5%
Meriter: U18 VM-brons, seger i Stålbucklan (numera TV-pucken), 21 A-landskamper.
