Sommarhettan fortsätter och det gör även vår tillbakablick på World Cup.
Efter att ha åkt ut OS i Salt Lake City oväntat tidigt (det finns väl ingen som glömt kvartsfinalen mot Vitryssland?) fanns det en revanschlust hos Tre Kronor. Efter nederlaget hade man nosat på VM-guld men förlorat finalen både 2003 och 2004, men några månader efter den andra raka förlusten mot Kanada fanns ett nytt tillfälle att hävda sig. Det fanns en hel del oro kring om NHL-säsongen skulle kunna spelas men World Cup blev ett tillfälle att se världens bästa spelare och för svensk del fanns stora förhoppningar om att det skulle bli en rolig turnering.
Länderna som var med i World Cup 2004
Nordamerikanska gruppen
USA
Målvakter – Rick DiPietro (New York Islanders), Ty Conklin (Wolfsburg), Robert Esche (Philadelphia)
Backar – Chris Chelios (Motor City Mechanics), Brian Leetch (Klubblös), Ken Klee (Toronto), Jordan Leopold (Calgary), John-Michael Liles (Iserlohn), Paul Martin (Fribourg), Aaron Miller (Los Angeles), Eric Weinrich (Villacher), Mathieu Schneider (Detroit), Brian Rafalski (New Jersey)
Forwards – Tony Amote (Philadelphia), Jason Blake (Lugano), Craig Conroy (Calgary), Chris Drury (Buffalo), Scott Gomez (Alaska Aces), Bill Guerin (Dallas), Steve Konowalchuk (Colorado), Brett Hull (Detroit), Jamie Langenbrunner (ERC Ingolstadt), Mike Modano (Dallas), Brian Rolston (Boston), Jeremy Roenick (Philadelphia), Ryan Smolinski (Motor City Mechanics), Doug Weight (Frankfurt), Keith Tkachuk (St Louis)
Temperaturen på laget: Läget hemma i NHL gjorde att känslan var konstig för många av spelarna, det fanns en ovisshet kring vad som skulle ske och det gjorde kanske även att motivationen inte var på topp. Samtidigt kom USA till turneringen som regerande mästare och man hade ett starkt lag på pappret, men flertalet av stjärnorna från 1996 hade nu börjat se slutet på sina karriär. Hade gamla kämpar som Brett Hull och Keith Tkachuk verkligen kvar gnistan? Man hoppades dock mycket på målvakten Rick DiPietro som förväntades bli landets nya stjärna mellan stolparna.
Slovakien
Målvakter – Rastislav Stana (Södertälje), Peter Budaj (Hersey Bears), Jan Lasak (HC Pardubice)
Backar – Branislav Mezei (Trinec), Richard Lintner (Fribourg), Radoslav Suchy (Poprad), Martin Strbak (HC Kosice), Ladislav Cierny (Zvolen), Jaroslav Obsut (Luleå), Zdeno Chara (Färjestad), Lubomir Visnovsky (Slovan Bratislava)
Forwards – Pavol Demitra (Dukla Trencin), Marian Gaborik (Färjestad), Jozef Stümpel (Slavia Prag), Marian Hossa (Mora), Richard Zednik (Zvolen), Rastislav Pavlikovsky (Mora), Vladimir Orszagh (Zvolen), Branko Radivojevic (Luleå), Radovan Somik (Malmö), Ladislav Nagy (Mora), Miroslav Satan (Slovan Bratislava), Martin Cibak (HC Plzen), Miroslav Hlinka (Dukla Trencin), Lubos Bartecko (Dynamo Moskva)
Temperaturen på laget: Turneringen åtta år tidigare blev på många sätt ett misslyckande, men inför det som väntade var Slovakien ändå relativt optimistiska. Sedan debaclet hade flera spelare lyckats slå sig in i NHL och i form av Marian Gaborik och Marian Hossa hade man numera en offensiv duo i världsklass. Lägg därtill backbjässen Zdeno Chara – som skulle bli en profil i Färjestad samma säsong – så kändes det som Slovakien hade chans att skrälla i World Cup.
Ryssland
Målvakter – Ilya Bryzgalov (Cincinatti), Maxim Sokolov (Avangard Omsk), Alexander Fomichyov (CSKA Moskva)
Backar – Alexander Khavanov (SKA St Petersburg), Darius Kasparaitis (AK Bars Kazan), Dmitri Kalinin (Metallurg Magnitogorsk), Sergei Gonchar (Metallurg Magnitogorsk), Oleg Tverdovsky (Avangard Omsk), Andrei Markov (Dynamo Moskva), Vitali Vishnevski (Khimik Voskresensk), Anton Volchenkov (Binghampton)
Forwards – Oleg Petrov (Zug), Ilya Kovalchuk (AK Bars Kazan), Alexander Frolov (CSKA Moskva), Viktor Kozlov (Lada), Pavel Datsyuk (Dynamo Moskva), Alexander Ovechkin (Dynamo Moskva), Maxim Afinogenov (Dynamo Moskva), Andrei Kovalenko (Avangard Omsk), Alexei Kovalev (AK Bars Kazan), Oleg Kvasha (CSKA Moskva), Danius Zubrus (Lada), Artyom Chubarov (Dynamo Moskva), Dmitri Afanasenkov (Lada), Alexei Yashin (Lokomotiv Yaroslavl), Sergei Samsonov (Dynamo Moskva)
Temperaturen på laget: World Cup 1996 blev inte riktigt som Ryssland hade hoppats på (man föll i semin mot USA) men nu fanns anledning att tro på ett bättre utfall. De senaste åren hade flera spelare tagit stora kliv framåt, numera var Pavel Datsyuk en av Detroits främsta spelare och det talades mycket om talangen Alexander Ovechkin som kanske skulle varit redo för NHL redan den här säsongen – om inte lockouten ställt till det. Han hade trots allt valts först av alla i sommarens draft. Noterbart är att laget dock försvagades av att Sergei Fedorov inte kom till spel i varken World Cup eller säsongen överhuvudtaget.
Kanada
Målvakter – Martin Brodeur (New Jersey), Roberto Luongo (Florida), José Théodore (Djurgården)
Backar – Jay Bouwmeester (San Antonio), Eric Brewer (Edmonton), Adam Foote (Colorado), Scott Hannan (San Jose), Ed Jovanovski (Vancouver), Scott Niedermayer (New Jersey), Wade Redden (Ottawa), Robyn Regehr (Calgary)
Forwards – Kris Draper (Detroit), Simon Gagné (Philadelphia), Shane Doan (Phoenix), Dany Heatley (Bern), Jarome Iginla (Calgary), Vincent Lecavalier (AK Bars Kazan), Mario Lemieux (Pittsburgh), Kirk Maltby (Detroit), Brendan Morrow (Oklahoma), Brad Richards (AK Bars Kazan), Joe Sakic (Ryan Smyth (Edmonton), Martin St Louis (Lausanne), Joe Thornton (Davos)
Temperaturen på laget: Kanada har alltid höga förväntningar på sig inför ett mästerskap och läget var samma även inför World Cup 2004. Det hade dock hänt en hel del sedan man förlorade finalen mot USA för åtta år sedan, den största förändringen var att nu spelade inte Wayne Gretzky längre. Legenden skulle naturligtvis bli saknad men truppen var stark även den här gången och nu fanns dessutom Mario Lemieux med, stjärnforwarden tackade nej till spel -96 eftersom han behövde tid för återhämtning efter en lång säsong. Det var dock något av en överraskning att Lemieux fanns med i truppen, säsongen innan spelade han bara tio matcher men han tackade ja och blev naturligtvis lagets största stjärna.
Europeiska gruppen
Finland
Målvakter – Vesa Toskala (Ilves), Miikka Kiprusoff (Timrå), Kari Lehtonen (Chicago Wolves)
Backar – Tony Lydman (HIFK), Ossi Väänänen (Jokerit), Sami Salo (Frölunda), Janne Niinimaa (Malmö), Aki Berg (Timrå), Kimmo Timonen (KalPa), Joni Pitkänen (Philadelphia Phantoms), Teppo Numminen (Dallas)
Forwards – Jere Lehtinen (Dallas), Tuomo Ruutu (Chicago), Teemu Selänne (Colorado), Saku Koivu (TPS), Riku Hahl (HPK), Ville Nieminen (Tappara), Jarkko Ruutu (HIFK), Niklas Hagman (Davos), Niko Kapanen (Zug), Jukka Hentunen (Fribourg), Olli Jokinen (Södertälje), Mikko Eloranta (Rapperswil), Mikko Koivu (Houston Aeros), Ville Peltonen (Lugano)
Temperaturen på laget: Finland tillhörde inte direkt favoriterna inför World Cup, åtta år tidigare åkte man ut med klara siffror (0-5) i kvartsfinalen mot Ryssland och i vårens VM föll man återigen i kvartsfinal. Den gången mot Kanada. På pappret fanns det dock en del som talade för Finland, inte minst att flera av landets främsta spelare uppnått en ålder där de borde vara som bäst. Storstjärnan Teemu Selänne kom visserligen från en relativt medioker säsong i Colorado men backsidan imponerade och lagkaptenen Saku Koivu hade siktet inställt på att ta sitt landslag långt.
Tyskland
Målvakter – Olaf Kölzig (Berlin), Robert Müller (Krefeld), Oliver Jonas (Berlin)
Backar – Andreas Renz (Köln), Sascha Goc (Mannheim), Stephan Retzer (Kassel), Robert Leask (Berlin), Mirko Lüdemann (Köln), Lasse Kopitz (Nürnberg), Christoph Schubert (Binghampton), Christian Ehrhoff (Cleveland), Dennis Seidenberg (Philadelphia Phantoms)
Forwards – Tobias Abstreiter (Kassel), Martin Reichel (Frankfurt), Tomas Martinec (Nürnberg), Klaus Kathan (DEG Metro Stars), Tino Roos (Köln), Stefan Ustorf (Berlin), Marco Sturm (Ingolstadt), Eduard Lewandowski (Köln), Petr Fical (Nürnberg), Marcel Goc (Cleveland Barons), Jochen Hecht (Mannheim), Daniel Kreutzer (DEG Metro Stars)
Temperaturen på laget: Precis som 1996 kunde Tyskland gå in i World Cup utan några större förväntningar på sina axlar. Målvakten Olaf Kölzig var fortfarande den stora stjärnan och lagets viktigaste spelare, men på senare tid hade man börjat få fram flera riktigt lovande spelare som närmat sig ett genombrott i NHL. Forwarden Marcel Goc hade fått chansen i San Jose under vårens slutspel och den framtida backklippan Christian Ehrhoff noterades för drygt 40 matcher i samma lag. Framtiden såg därmed ljus ut, men det var nog att hoppas på för mycket med ett lyckat World Cup redan 2004.
Sverige
Målvakter – Henrik Lundqvist (Frölunda), Tommy Salo (Modo), Mikael Tellqvist (St John’s Maple Leafs)
Backar – Nicklas Lidström (Detroit), Mattias Norström (AIK), Marcus Ragnarsson (Almtuna), Mattias Öhlund (Luleå), Kim Johnsson (HC Ambri-Piotta), Christian Bäckman (Frölunda), Daniel Tjärnqvist (Djurgården), Dick Tärnström (Södertälje)
Forwards – Peter Forsberg (Modo), Henrik Zetterberg (Timrå), Marcus Nilson (Djurgården), Nils Ekman (Djurgården), Henrik Sedin (Modo), Daniel Sedin (Modo), Fredrik Modin (Timrå), Andreas Johansson (Genève), Jörgen Jönsson (Färjestad), Tomas Holmström (Luleå), Markus Näslund (Modo), Daniel Alfredsson (Frölunda), Per-Johan Axelsson (Frölunda), Samuel Påhlsson (Frölunda), Mats Sundin (Toronto)
Temperaturen på laget: Att missa finalen -96 sved naturligtvis men nu var Tre Kronor ute efter återupprättelse, dels efter att ha förlorat vårens VM-final mot Kanada men även efter att man fått lämna OS med svansen mellan benen två år tidigare. Det skulle inte upprepas. Truppen som Hardy Nilsson tagit ut var minst sagt stark, där fanns stjärnor som Mats Sundin och Peter Forsberg, Henrik Zetterberg hade slagit igenom på allvar i Detroit och i Nicklas Lidström hade man en av världens bästa backar. Dessutom fanns det stora förhoppningar på den lovande målvakten Henrik Lundqvist. På pappret hade Sverige allt som krävs för att vinna turneringen.
Tjeckien
Målvakter – Tomas Vokoun (Orli), Roman Chechmanek (Vsetinska Hokejová), Petr Briza (Spartak Prag)
Backar – Marek Malik (Vitkovice), Roman Hamrik (Zlin), Martin Skoula (Chemopetrol), Jiri Fischer (Liberec), Jaroslav Spacek (Plzen), Jiri Slegr (Chemopetrol), Marek Zidlicky (HIFK), Tomas Kaberle (Kladno)
Forwards – Jaromir Jagr (Avangard Omsk), Vaclav Prospal (Ceske Budejovice), Radek Dvorak (Ceske Budejovice), Milan Hejduk (Pardubice), Patrik Elias (Orli), David Vyborny (Spartak Prag), Josef Vasicek (Spartak Prag), Martin Rucinsky (Chemopetrol), Martin Straka (Kladno), Tomas Vlasak (Slavia Prag), Petr Sykora (Metallurg Magnitogorsk), Robert Reichel (Chemopetrol), Jiri Dopita (Pardubice), Martin Havlat (Orli), Petr Cajanek (Zlin)
Temperaturen på laget: I World Cup 1996 gick det mesta snett för ett överoffensivt tjeckiskt landslag, men på åtta år kan en hel del hända. Två år efter misslyckandet lyckades man ta OS-guld i Nagano och mellan 1999-2001 vann man VM-guld tre år på raken. En minst sagt imponerande bedrift som gjorde att Tjeckien tillhörde förhandsfavoriterna. Storstjärnan Jaromir Jagr var fortsatt en spelare av högsta klass, flytten till New York tycktes vara ett klokt val och under vårens VM stod han för nio poäng. Precis som 1996 fick man dock klara sig utan målvakten Dominik Hasek, vilket naturligtvis fick ses som ett tungt avbräck.
Ett gruppspel som lovade gott
Precis som 1996 ägde World Cup rum på flera olika ställen, och för Sveriges del spelades två av gruppspelsmatcherna hemma i Globen. I premiären hade man inga större problem att besegra Tyskland, den matchen slutade 5-2 efter att Fredrik Modin gjort ett mål och varit inblandad i ytterligare två. Den svenska powerforwarden stod sedan för ytterligare ett mål när Tjeckien besegrades några dagar senare, där höll man dock på att förlora segern efter att ha släppt in tre mål i den tredje perioden.
I den avslutande gruppspelsmatchen stod Finland för motståndet och det blev den dittills tuffaste utmaningen, hemmalaget (matchen spelades i Hartwall arena) tog ledningen med både ett och två mål innan Fredrik Modin kunde reducera med sitt tredje mål i turneringen. Finland gjorde sedan 1-3 genom Saku Koivu innan Nicklas Lidström kunde reducera, sedan var det återigen dags för Modin att sätta pucken bakom Miikka Kiprusoff i det finska målet. Efter Olli Jokinens mål såg Finland ut att gå mot seger men med mindre än en minut kvar att spela kunde Tomas Holmström kvittera och matchen slutade därmed 4-4. Ett resultat som gjorde att Tre Kronor kunde lämna gruppspelet bakom sig med insatser som lovade gott inför slutspelet.
Övrigt att notera i gruppspelet: Finland vann sin premiär mot Tjeckien med stabila 4-0 efter att även ha vunnit skottstatistiken med övertygande 34-12. I den nordamerikanska gruppen vann Kanada rivalmötet mot USA efter att Joe Sakic avgjort matchen redan i början av andra perioden med sitt 0-2 mål. Matchen slutade 1-2 och mindre än ett dygn senare kunde Kanada även besegra Slovakien med 5-1 efter att Ryan Smyth gjort två av lagets mål. För USA inleddes turneringen på ett tungt sätt, efter förlusten mot Kanada föll man även mot Ryssland (1-3), det blev sedan vinst mot Slovakien med samma siffror vilket räddade hedern inför den kommande kvartsfinalen.
Sämst när det gäller som mest
1996 var Tre Kronor ytterst nära att ta sig vidare till final och nu var siktet inställt på revansch. Laget hade fördelen att spela på hemmaplan i kvartsfinalen mot Tjeckien och med drygt elva tusen på läktarna var stämningen på topp. Matchen skulle dock visa sig bli långt ifrån en munter upplevelse för de svenska supportrarna, redan efter första perioden ledde Tjeckien med 0-2 och en bit in i andra perioden kunde Marek Zidlicky utöka till 0-3. Det var inte mycket som fungerade i det svenska spelet och det skulle komma ytterligare två tjeckiska mål innan Tomas Holmström kunde reducera till 1-5. Innan matchen var slut skulle dock Milan Hejduk hinna spika slutresultatet till 1-6 och de svenska spelarna fick lämna isen till tonerna av burop från den svenska publik som valt att stanna kvar till slutsignalen.
Förlusten innebar att drömmen om att vinna World Cup slocknade och den fick även en del konsekvenser för Tre Kronor. Insatserna i turneringen gjorde att media gav Hardy Nilsson svidande kritik och den i september valde förbundet att ge honom sparken. Det blev därmed lite drygt fyra år som förbundskapten för den tidigare Skellefteåikonen som sedan skulle träna Salzburg innan karriären rundades av med ytterligare en sväng till Djurgården (2009-12).
– Det var inte förvånande eller heller något sensationellt scenario. Det är klart att förbundskaptenen har en stor del i de uteblivna framgångarna, bland annat i World cup. Det laget hade så kolossalt bra spelare, sannolikt det bästa Tre Kronor jag sett, men ändå spelade man ett väldigt osvenskt spel, det var möjligen någon avart av transatlantiskt spel, kommenterade radiosportens expert Lars-Gunnar Jansson till TT.
Ett perfekt avslut för legendaren
Samtidigt som Tre Kronor slickade såren efter förlusten mot Tjeckien visade Kanada hur hockey ska spelas. I kvartsfinalen krossade man Slovakien med hela 5-0 efter att Jerome Iginla gjort två av målen och i den efterföljande semifinalen lyckades man vinna mot Tjeckien efter att Vincent Lecavalier avgjort i förlängningen. I samma match stod Mario Lemieux gör sitt första mål i turneringen och såg om möjligt ut att ha hittat formen inför den kommande finalen mot Finland.
Väl på plats i Air Canada Centre var det upplagt för fest, men Kanada visste att man inte kunde ta ut något i förskott. 1996 föll man i den avgörande finalen mot USA och precis som nu spelades den matchen på hemmaplan. Den här gången skulle man göra jobbet fullt ut och finalen inleddes på bästa möjliga sätt, redan efter knappt en minuts spel tog man nämligen ledningen genom Joe Sakic.
Finland skulle dock visa sig bli en minst sagt tuff motståndare och efter en hel del böljande spel stod det 2-2 inför den tredje perioden. Väl där kunde Kanada snabbt återta ledningen genom Shane Doan och sedan lyckades man försvara densamma på ett bra sätt, Finland kämpade väl men fick se sig besegrat inför drygt nitton tusen åskådare och Kanada kunde befästa sin plats på hockeytronen. Man vann som bekant även VM-guld 2004.
Kanada lyckades därmed vinna den sista turnering man jagat och det blev ett på många sätt perfekt avslut för Mario Lemieux. Den legendariska forwarden skulle visserligen spela några matcher även säsongen 05/06 men matcherna i World Cup blev hans sista med landslaget och passande nog var det han som fick ta emot pokalen av Börje Salming efter finalen. Närmare än så kom inte Sverige att vinna World Cup 2004. Kanske skulle det gå bättre nästa gång?
WORLD CUPS ALL-STAR TEAM 2004
Målvakt – Martin Brodeur (Kanada)
Backar – Adam Foote (Kanada), Kimmo Timonen (Finland)
Forwards – Saku Koivu (Finland), Vincent Lecavalier (Kanada), Fredrik Modin (Sverige)
Har du några minnen från World Cup 2004?
