Det är dags att försöka summera damernas U18-VM som avslutade under gårdagen.
En intensiv vecka är över. Hockeyfesten i Östersund är över, men resan har bara startat för många av världens mest lovande spelare som fått chansen att visa upp sig och på vilket sätt man gjort det. De senaste dagarna har talanger från flera olika länder bjudit på underhållning och förhoppningsvis är det fler än bara undertecknad som försökt lägga några namn i minnesbanken.
Ett lag som Slovakien hade i ärlighetens namn inte mycket att säga till om, men man hade en av turneringens starkast klarast lysande stjärnor i supertalangen Nela Lopusanova visade att landet har en riktig guldklimp. Den blott 14-åriga forwarden gjorde två mål i premiären mot Japan och sedan rullade det bara på, i varje match stack hon ut ur mängden och även om kvartsfinalen mot Sverige blev en tung historia kunde supertalangen bjuda på turneringens snyggaste mål.
Förhoppningsvis får artisten från Zilina snart chansen att vidga sina vyer och spela i en bättre liga än den slovakiska, vilket kan hålla utvecklingen vid liv – för det är inget snack om att vi fått bevittna en talang som av sällan skådat slag de senaste dagarna. Även i andra lag fanns det naturligtvis lovande spelare men Lopusanova är den som jag tror de flesta kommer minnas lite extra.
Den svenska insatsen
Inför U18-VM i Östersund var det svårt att veta vad vi kunde förvänta oss av det svenska laget, det fanns några spelare som var framträdande även i SDHL men det är alltid knepigt att jämföra sig med andra länder. Premiären mot USA blev tuff rent resultatmässigt men i spelet kunde man ändå se en del potential, så även ett dygn senare när man föll mot Kanada. I gruppavslutningen mot Finland fick man tillslut utdelning på sina lägen vilket gjorde att segersiffrorna seglade iväg till 6-1. Ett fint resultat som gav mersmak inför slutspelet.
I kvartsfinalen mot Slovakien stod Sverige för en bra insats där spelare som Hilda Svensson, Mira Markström och Mira Hallin visade att man är stora talanger som svensk hockey kommer ha nytta av i många år framöver. Segern var aldrig hotad men nu stod man inför en svår utmaning – USA.
Amerikanskorna kom till semifinalen med ett stort självförtroende och man tog ledningen tidigt men utvisningar ställde till det och två svenska mål i powerplay gjorde att en final plötsligt fanns inom räckhåll. USA pressade på i jakt på en kvittering men de svenska spelarna försvarade sig på ett utmärkt sätt och med ett hårt jobb och en gnutta tur kunde man skapa en ordentlig skräll. Sverige var i final och USA blev för första gången någonsin utslagna ur ett U18-VM.
Finalen mot Kanada blev en rätt dyster historia som man egentligen inte vill blicka tillbaka på, den visade att vägen till toppen fortfarande är lång och det var aldrig nära att det skulle bli ett svenskt guld. Trots det är U18-VM i Östersund ett mästerskap som tagit svensk hockey ett stort steg framåt, många av spelarna har visat att man håller på en internationell nivå och kan man behålla hungern och motivationen så ser Damkronornas framtid ljus ut. Jag tyckte det fanns positiva tendenser redan vid förra sommarens U18-VM och den här gången såg det ännu bättre ut. Det finns all anledning att se fram emot nästa års upplaga då ett tiotal spelare från silverlaget kan vara med, däribland Jenna Raunio, Emilia Hallbeck och Emma Rehn. Spelare som redan nu är väldigt bra.
Spelarna som imponerat
Vi har tidigare lyft fram Lopusanova som en av turneringens främsta spelare men det finns fler som tagit för sig den gångna veckan. I det kanadensiska guldlaget bjöd flertalet spelare på show, Alexander Law hade stor del i framgången och i finalen visade Caitlin Kraemer varför hon rankas som en av landets största talanger. Med sina fyra mål i finalen (tio totalt) gick hon förbi Lopusanova och får lämna Östersund som skyttedrottning. En fin guldkant på ett fantastiskt mästerskap.
Hos lag som USA och Finland finns det naturligtvis också duktiga spelare men hos dem var det svårare att hitta några som stack ut, även om Sanni Vanhanen och Margaret Scannell är väldigt bra och lovande. Amerikanskan stod som bekant för fyra mål på de två första matcherna och lämnar turneringen som en av de främsta målskyttarna.
I det svenska laget finns det många spelare att lyfta fram, målvakten Felicia Frank visade upp ett fantastiskt spel i semifinalen mot USA och kan blicka tillbaka på en fin turnering där hon visade varför hon spås bli en framtida landslagsspelare. På backsidan fanns det flera glädjeämnen och där sticker naturligtvis Mira Jungåker ut lite extra, den lovande 17-åringen är redan en av landets främsta på positionen och hon har potential att bli en världsspelare. Finns det uppmärksamma scouter borde erbjudandena ligga på hög från klubbar i den amerikanska collegeligan och det skulle kunna vara nästa steg för en av svensk hockeys största framtidsnamn. Samma sak gäller flertalet andra spelare, finns viljan och modet att ta steget över till andra sidan Atlanten kan avståndet till de amerikanska landslagen med tiden bli allt mindre.
I det svenska laget har det även funnits gott om ljusglimtar i offensiven, Hilda Svensson är bara sexton år men visar redan upp ett moget spel och i Emilia Hallbeck tycker jag det finns ett härligt spelsinne som (förmodligen) kommer hjälpa Frölunda upp till SDHL. Den dynamiska duon Mia Hallin & Ebba Hedqvist har redan visat att man håller hög klass och i skuggan av den offensiva briljansen finns det även spelare som gjort ett stort jobb i det tysta. Jag tänker kanske främst på lagkaptenen Stella Lindell, men även Isabelle Leijonhielm och Mira Markström som – med den rätta viljan – kan bli precis hur bra som helst.
Helt rättvist
Sverige lämnar U18-VM med en bitter silvermedalj men även med en känsla av att det faktiskt går att utmana de allra främsta, det blev inte minst semifinalen mot USA ett strålande bevis på. Trots det är det inget snack om att Kanada vinner guldet helt rättvist. Man har en slags hunger och vilja som gör att man alltid presterar som bäst när det gäller som mest och det fick de svenska spelarna bittert erfara i finalen. Det är bara att lyfta på hatten för hockeyns giganter men samtidigt blicka fram emot nya mästerskap där de svenska talangerna kan ta nya kliv framåt.
Det här är en åsiktstext i form av en krönika. Åsikterna är skribentens egna och inte VMishockey.se.
