Först är inte alltid bäst – fråga bara de här spelarna.
För några veckor sedan var det dags för den årliga NHL-draften där världens största talanger hade chansen att komma ett steg närmare att få spela i världens bästa ishockeyliga. Precis som vanligt spekulerades det kring vilka som skulle bli valda bland de första och det bjöds inte på några större överraskningar, glädjen var stor hos supertalangen Macklin Celebrini som valdes först av alla men det fanns andra som fick vänta betydligt längre.
Rent historiskt är det större chans att lyckas i NHL om man väljs tidigt i draften men det finns samtidigt gott om spelare som visat att det går att ta sig hela vägen även om man inte fick höra sitt namn bli uppkallat i någon av de första rundorna. Nedan ger vi tio exempel på det.
Tio sena draftval som blev succé
Theo Fleury – vald som nummer 166 (1987)
1987 blev en stor maktdemonstration för Kanada som lade beslag på hela 32 av de 33 första platserna i draften, vilket tyder på att man hade en riktigt stark årskull med talanger det året. I den kategorin verkade inte Theo Fleury räknas in för kanadensaren fick vänta till en bit in i den åttonde rundan innan Calgary Flames tillslut valde talangen som senast kom från spel i WHL. Det skulle dock visa sig vara ett klokt val för väl på plats i Flames organisation blev det succé, redan under debutsäsongen (88/89) visade han sin klass, en säsong som skulle avslutas med att vinna Stanley Cup. Vid två tillfällen kom han upp på 100 poäng i grundserien och idag är Fleury klubbens tredje främsta genom tiderna när det kommer till inspelade poäng, 892 på 850 matcher.
Under karriären blev det spel i ytterligare tre NHL-klubbar och Fleury hann även med att spela en del med landslaget, där det först blev guld i World Cup 1996 för att sedan runda av med att även ta ett olympiskt guld 2002.
Henrik Zetterberg – vald som nummer 210 (1999)
Redan ett år tidigare hade Detroit gjort ett riktigt kap (vi återkommer till honom) i Ryssland och sommaren 1999 tog man ytterligare en chansning som skulle visa sig gå hem. Henrik Zetterberg hade imponerat i Division 1 med Timrå vilket fick klubben att välja honom i den sjunde rundan – med liten risk för misslyckande. Det blev dock raka motsatsen.
Ungefär tre år senare flyttade “Zäta” över till Detroit och redan första säsongen visade han sin klass men det stora genombrottet kom egentligen först efter lockouten. Innan sejouren hemma i Elitserien stod Zetterberg för 43 grundseriepoäng men väl tillbaka i Red Wings höjde han sig till hela 85 poäng vilket fick svenskens status att öka ytterligare. Den blev inte lägre efter segern i Stanley Cup 2008 där Zäta stod för 27 poäng och blev utsedd till hela slutspelets mest värdefulla spelare.
Karriären fick ett tråkigt slut 2018 på grund av skador men trots en tidigare pension än han hoppats på lyckades svensken med väldigt mycket, han noterades för drygt tusen matcher och hela 960 grundseriepoäng på 18 säsonger i NHL – samtliga i Detroit – och under sina sex sista säsonger var han dessutom klubbens lagkapten. Lägger man därtill den magiska säsongen 2006 där han lyckades vinna OS-guld för att sedan avsluta våren med att hjälpa Tre Kronor att även vinna VM-guld i Riga så är det inget snack om att Zetterberg är ett av 90-talets bästa kap, sett till hur sent han draftades.
Nikolai Khabibulin – vald som nummer 204 (1992)
Målvakter väljs sällan bland de allra främsta men förmodligen satt en ung Khabibulin och ändå var en smula besviken över att det dröjde till den nionde rundan innan Winnipeg Jets meddelade att man ville knyta till sig honom. Det blev sedan ytterligare två säsonger hemma i Ryssland innan flytten över Atlanten och tids nog skulle målvakten lyckas etablera sig i NHL.
Efter två lovande år i Winnipeg flyttade Khabibulin vidare till Phoenix där det blev succé och under de kommande åren skulle han etablera sig som en av ligans främsta på positionen. 99/00 blev det, något överraskande, en säsong i IHL men sedan var ryssen tillbaka i NHL men då i Tampa Bay och där skulle karriären ta ny fart. Under sin fjärde säsong i klubben hade Khabibulin stor del i att klubben lyckades vinna Stanley Cup för första gången och han lyftes fram som en av de stora hjältarna.
Redan där hade ryssen haft en lång karriär men den fortsatte sedan i först Chicago och senare Edmonton innan han 2013 var tillbaka för ytterligare några matcher i Blackhawks. Karriären såg sedan ut att vara över men i vintras kastades han in som andremålvakt när KHL-klubben Torpedo Nizhny Novgorod hade problem. Mycket tack vare att han även var klubbens målvaktstränare. Trots sitt sena draftval fick Khabibulin en väldigt fin karriär där han vid hela fyra tillfällen blev uttagen i NHL:s Allstar game och redan 1992 var han även med i truppen som vann OS-guld. Lägg därtill att målvakten tio år senare skulle utses till samma turnerings bäste på positionen.
Tomas Holmström – vald som nummer 257 (1994)
Tomas Holmström var visserligen en nyckelspelare och lokal stjärna i först Piteå och sedan Boden, men det är rätt långt från Norrbotten och Division 1 till NHL. Därför var det ingen överraskning när Holmström inte blev vald tidigt i draften 1994 men tillslut, i den tionde rundan, gjorde Detroit valet att rekrytera svensken. Det skulle visa sig vara ett minst sagt klokt val.
Holmström är kanske inte sedd som en av klubbens största stjärnor genom tiderna men han är utan en av de mest populära spelarna som klubben haft, åtminstone i modern tid. Efter debutsäsongen 1996/97, som slutade med seger i Stanley Cup, växte “Homer” ut till en viktig lagspelare som stod för ett uppskattat och viktigt jobb framför motståndarnas mål och under de kommande åren var svensken en en given klippa i laget. Trots det sena valet blev det hela femton säsonger i NHL – samtliga i Detroit – och när karriären avslutades 2012 kunde Holmström konstatera att han vunnit Stanley Cup hela fyra gånger, men även hunnit med att vinna ett OS-Guld i Turin 2006.
Peter Bondra – vald som nummer 156 (1990)
Varje draft har spelare som tar sig långt men 1990 måste vara något form av rekord, då kunde en framtida legend som Jaromir Jagr bara bli vald som femma och bland de tio främsta skulle hälften lyckas göra mer än tusen matcher i NHL.
För Peter Bondra blev det en lång draft och han fick vänta till den åttonde rundan innan Washington Capitals ropade upp hans namn. Slovaken räknades inte direkt som en supertalang men forwarden fick en hel del speltid under sin första säsong och redan det tredje året i NHL stod han för imponerande 85 poäng på 83 grundseriematcher. Under 90-talet etablerade sig slovaken som en av Capitals nyckelspelare och han skulle vara klubben trogen ändå till 2004 då det blev en flytt till Ottawa. Totalt blev det närmare 900 grundseriepoäng i NHL och med sina 881 poäng på 1034 matcher ligger slovaken trea i Washingtons historiska poängliga, endast Nicklas Bäckström och en viss Alexander Ovechkin är bättre. Lägg därtill att forwarden vann ligans skytteliga två gånger (95,98) samt ett VM-guld med Slovakien 2002, där han också blev skyttekung, så är det inget snack om att Peter Bondra hade en lysande karriär.
Kimmo Timonen – vald som nummer 250 (1993)
Kimmo Timonen lyftes inte direkt fram som någon supertalang hemma i Finland men eftersom han spelat både U18-VM och JVM fanns det ändå lite förhoppningar om att bli vald i draften 1993. Det såg dock ut att inte bli så, men i den tionde rundan ropade Los Angeles Kings upp hans namn och därmed var backen ett litet steg närmare NHL.
Det skulle dock dröja flera år innan finländaren ansågs redo för en flytt till Nordamerika, först 1998 tog han kliver över Atlanten men inte till Los Angeles – utan till Nashville. Väl på plats i countryns mecka skulle Timonen äntligen få chansen att visa upp sig och under de kommande åren etablerade han sig som en av lagets nyckelspelare. Totalt blev det åtta säsonger i klubben, den sista som lagkapten, innan flyttlasset gick vidare till Philadelphia 2006 och när karriären avslutades 2015 hade Timonen spelat imponerande 1108 matcher i världens bästa liga. Det hade han förmodligen inte ens vågat drömma om på pojkrummet i Kuopio. Karriären fick avslutas på bästa vid med en Stanley Cupseger i Chicago som värvat in honom sent och på meritlistan finns även tre VM-silver och 2006 var han assisterande lagkapten när det även blev ett olympiskt silver i Turin.
Pavel Datsyuk – vald som nummer 171 (1998)
Det kan kännas som ett stort misstag av många klubbar att inte välja Datsyuk tidigt under draften 1998 men vid den tidpunkten var forwarden en ganska anonym spelare hemma i Ryssland, även om vårens slutspel visserligen gått ganska bra, men han ansågs inte vara någon supertalang. Det skulle dröja en bit in i den sjätte rundan innan Detroit tillslut valde Datsyuk och det visade sig bli ett av klubbens bästa kap genom tiderna.
Ungefär tre år senare gick flyger över till Michigan och där visade ryssen sin klass direkt, redan första säsongen bidrog han till att man lyckades vinna Stanley Cup och det dröjde inte länge innan Datsyuk var en av nyckelspelarna i en riktig vinstmaskin. Under de kommande åren etablerade sig ryssen som en av ligans främsta tvåvägsspelare och vid hela tre tillfällen fick han ta emot priset som NHL:s bästa defensiva forward. Dessutom blev det ytterligare en Stanley Cup-seger (2008) och hela fyra gånger fick han priset som ligans gentleman. Det är därmed ingen överdrift att kalla Pavel Datsyuk för en av Detroits främsta spelare under 2000-talet. Totalt blev det imponerande 918 poäng på 953 grundseriematcher och innan karriären rundades av hemma i Ryssland 2021 skulle Datsyuk även hinna med att vinna guld i både OS och VM.
Joe Pavelski – vald som nummer 205 (2003)
En fin säsong i USHL verkade inte imponera på NHL:s scouter inför draften 2003 men i den sjunde rundan kände tillslut San Jose att det kanske ändå fanns något i den unge amerikanen och man valde därför att drafta honom. Den scouten borde få en rejäl lönehöjning för idag rankas Pavelski som en av klubbens främsta spelare genom tiderna.
Debuten skedde 2006, efter ett par år på college, men man såg kapaciteten direkt och rund 2008-09 växte forwarden ut till en av lagets nyckelspelare. Som en av de ledande målgörarna blev Pavelskis plats i laget allt större och 2015 fick han ta över som lagkapten, en roll som tycktes passa då han direkt stod för 23 poäng när San Jose tog sig hela vägen till final där dock Pittsburgh vann. Totalt blev det hela 18 säsonger i NHL varav tretton i Sharks där han idag är klubbens tredje främste poänggörare (861) genom tiderna. Man kan lugnt säga att den där scouten gjorde ett bra jobb för drygt tjugo år sedan.
Mark Streit – vald som nummer 262 (2004)
Sett till sitt höga nummer är Mark Streit förmodligen ett av 2000-talets klokaste draftval då Montréal knep honom i den nionde rundan, sommaren 2004. Backen var redan ordinarie i Schweiz landslag men på den tiden scoutade man inte Centraleuropa så mycket och därför dröjde det innan någon fick upp ögonen för Streit.
Efter att ha gjort fyra VM och ett OS som Schweiz lagkapten flög han tillslut över till Kanada där Montréal märkte att man gjort ett alldeles lysande val några år tidigare, efter en säsong där backen slussades in växte han ut till en nyckelspelare och säsongen 07/08 var han förmodligen lagets främsta spelare oavsett position.
Efter tre starka säsonger i Canadiens värvades Schweizaren till New York Islanders där hans stjärnglans fortsatte att växa och 2011 tog han över som klubbens nya lagkapten. Karriären fortsatte sedan med fyra säsonger i Philadelphia innan Pittsburgh värvade in honom och där fick han tillslut vinna Stanley Cup, bara några månader efter flytten. Efter succén rundades karriären av med spel i World Cup och sedan två avslutande NHL-matcher tillbaka i Montréal under hösten 2016. Totalt blev det drygt 700 matcher i världens bästa ishockeyliga och med sina 434 grundseriepoäng är han nia från draften 2004 vilket är imponerande med tanke på att han valdes som 262:a. Lägg därtill spel i fyra olympiska spel och hela tretton världsmästerskap så är det inget snack om att Mark Streit var ett lysande draftval, samt en av Schweiz främsta spelare genom tiderna.
Henrik Lundqvist – vald som nummer 205 (2000)
Konkurrensen är hård men många tycker att New York Rangers gjorde sitt bästa val genom tiderna när man valde Henrik Lundqvist i den sjunde rundan, sommaren 2000. Vid den här tidpunkten var den svenske målvakten helt okänd på andra sidan Atlanten och han hade inte ens gjort sin seniordebut i Frölunda, men under de kommande åren skulle han få en imponerande utveckling.
Det skulle dröja till sommaren 2005 innan Lundqvist flyttade över till Manhattan och då hade han redan hunnit vinna två SM-guld med Frölunda, vilket var ett fint sätt att övertyga NHL-klubben om att äntligen ge honom chansen. Det skulle man inte ångra. Under de kommande åren blev svensken lagets viktigaste spelare och han ses idag som en av NHL:s bästa målvakter på 2000-talet. 2012 utsågs Lundqvist till NHL:s bästa målvakt och vid ytterligare tre tillfällen nominerades han till samma pris. Mellan 2005-2019 var han det givna förstavalet i Rangers mål och han är den målvakt som spelat flest grundseriematcher i klubbens historia, han är dessutom den enda målvakten som noterats för fler än tusen matcher totalt (1017) i Rangerströjan. Därmed var det ingen skräll när man 2022 valde att hissa upp hans tröja i Madison Square Gardens tak och pensionera nummer 30.
Det blev dessvärre aldrig någon Stanley Cupseger för Lundqvist men med Tre Kronor gick det bättre, 2006 blev det OS-guld och 2017 fick han äntligen även vinna ett VM-guld, dessutom tillsammans med tvillingbrodern Joel.
Fem svenska bubblare: Patric Hörnqvist (230,2005) Anton Strålman (216,2005) John Klingberg (133,2010) Jesper Fast (157,2010) Mikael Samuelsson (145,1998)
