Damkronorna åkte ut ur OS med dunder och brak. Trots det kan det ha varit börjat på något positivt.
Spolar vi tillbaka bandet till 2006 så tillhörde svensk damhockey den absoluta världstoppen, vid de olympiska spelen i Turin lyckades Damkronorna med bedriften att ta sig hela vägen till final. Att det väl där blev förlust mot Kanada var det inte så många som tog hårt, laget hade trots allt tagit sig till sin allra första OS-final. Det var en framgång att hylla.
Sedan dess har det hänt en hel del inom hockeyn, på gott och ont. Landslaget skulle nå semifinal fyra år senare och även 2014, men ytterligare fyra år senare slutade Damkronorna näst sist – endast värdlandet Sydkorea var sämre.
De senaste åren har varit tunga för svensk damhockey, landslaget har åkt ur A-divisionen och behövde därför kvala för att ens få åka till OS. Därmed var det en bedrift att bara ta sig dit, att man väl där skulle nå kvartsfinal får därför ses som en ganska god prestation. Precis som 2006 kunde man acceptera att det blev förlust mot Kanada, även om 0-11 inte direkt var ett roligt resultat att lämna OS med.
Vägen tillbaka till toppen?
Blickar vi tillbaka i historien har det varit tydligt att Sverige kan vara med och konkurrera med de allra främsta, men de senaste åren har avståndet ökat till giganterna i Nordamerika samtidigt som flertalet andra länder tagit stora steg framåt. Därför är det hög tid att försöka hitta en väg tillbaka till toppen.
En hel del pekar på att utvecklingen i SDHL gör svensk hockey sämre, att det är alldeles för många utländska spelare som ger egna talanger sämre möjligheter att lyckas. Jag tycker helt tvärtom. Ska svensk damhockey bli bättre och ta steg framåt måste spelarna pressas och höja sig ett par nivåer. Att duktiga spelare från andra länder kommer till SDHL borde därför uppmuntras.
Det finns en sak som också borde lyftas fram och det är att vända blicken västerut. Genom åren har det blivit smärtsamt tydligt att Kanada och USA sprungit ifrån de övriga länderna. Därför är det hög tid att fler svenska spelare ser över möjligheten att också utöva sin sport i Nordamerika, där man får chansen att träna mot världens bästa spelare dag in och dag ut. Ska Damkronorna bli bättre räcker det inte att spela en landskamp mot sådant motstånd någon gång ibland, risken finns att det knäcker självförtroendet snarare än bygger upp en tro på att en dag kunna besegra giganterna.
De flesta är överens om att Emma Söderberg lämnar OS som Sveriges främsta spelare, målvakten har fått sitt genombrott och utan henne mellan stolparna hade det kanske inte ens blivit någon kvartsfinal. 23-åringen är något av en doldis på hemmaplan men det beror på att hon spenderat de senaste säsongerna i den amerikanska Collegeligan där hon fått chansen att spela med och mot spelare som håller en väldigt hög nivå. Det är inget snack om att åren i USA gjort Söderberg till en bättre spelare.
Naturligtvis finns det sätt man kan förbättra förutsättningarna till bättre träning även på hemmaplan men så länge världens bästa spelare håller till i Nordamerika är det omöjligt att kunna komma upp på en liknande nivå utan att mäta sig med dem betydligt oftare än bara någon gång ibland.
Att ta sitt pick och pack och flytta österut kanske inte är en garanti för framgång, det kan säkert vara väldigt utmanande men undertecknad tror att det kan vara en väg att gå. Det värsta som kan hända är att man får nya erfarenheter att ta med sig i livet. För unga spelare som Linnea Johansson, Felizia Wikner Zienkiewicz och Maja Nylén Persson skulle en säsong av hård träning mot ännu bättre motstånd kunna vara guld värt. Vem vet, i framtiden kanske det även vore guld värt för landslaget?
