Steget över till andra sidan Atlanten kan vara både spännande och fullt av utmaningar.
Efter tiden som junior finns det många olika vägar att ta för en ung ishockeyspelare. De allra flesta stannar kvar i Sverige för att försöka ta sig så högt upp i seriesystemet som möjligt, medan andra blickar västerut. Genom åren har många svenska talanger testat lyckan i Collegeligan men det finns några som sett andra möjligheter i USA. Lukas Swedin är en av dessa. Den unge målvakten lämnade HV71:s juniorlag inför förra säsongen och sedan flytten har 20-åringen varit med om både framgångar och utmaningar.
För lite drygt ett år sedan pratade vi om dina tankar inför flytten till USA – blev det som du hade förväntat dig?
– Det blev inte riktigt som jag förväntat mig. Det har varit många bra stunder och roliga matcher som man fått och fortsätter att få spela men det har också varit mycket tuffare under vissa perioder än vad jag trodde det skulle vara. Jag har alltid spelat mycket matcher i både Djurgården och HV71, varit i en trygg miljö med bra tränare, nära hem och bra vänner utanför hockeyn som stöttat och fått en att tänka på annat.
Men när jag satte mig på flyget över så var jag kanske inte helt redo på att landa utanför safezonen. Allt förtroende och meriter man jobbat upp hos tränare och lagkamrater i Sverige spelar ingen roll, det är som att börja om på ny kula. Så det har varit lärorikt men inte riktigt som jag tänkte mig.
Vad tycker du har varit den största skillnaden rent sportsligt med att spela i Nordamerika, jämfört med i Sverige?
– Jag skulle säga kulturen. I Sverige på hockeygymnasium så handlar i princip allt om utvecklingen av spelare och lagen vill få upp sina talanger till A-laget. Det gör miljön lite tryggare i Sverige, du får tre år på dig där du kan utvecklas varje dag i lugn och ro, gå i skolan och det är mycket fokus på dig som individ. Här borta så har du inte tre år på dig och det går inte ut på att få upp spelare i A-laget.
Här måste du prestera direkt, det är business som går ut på att vinna, locka fans och tjäna pengar. Då har inte sportcheferna mycket tålamod, vilket kan vara på både gott och ont. Å ena sidan kan det kännas tufft att få möta den verkligheten som man inte är van vid i Sverige men å andra sidan så måste man lära sig någon gång hur det fungerar om man vill bli proffs. Sen är det också otroligt kul att gå ut och spela hemmamatcher när det är 2500 personer och slutsålt på Maysa arena i Minot.
“Har gått väldigt bra”
För många spelare fylls sommaren av träning på egen hand men om jag förstår saken rätt har du även varit iväg på en camp, kan du berätta lite om hur sommaren sett ut?
– Det har varit en bra sommar, jag har varit hemma i Stockholm nästan hela sommaren och umgåtts med familj och vänner. Det har även blivit en hel del träning. Super-10 som är agenturen jag är med har en camp varje sommar som håller på under hela juli månad. Så jag har kört is med dom, sen körde jag även ispass med Nylander och hans grabbar veckorna innan jag stack över.
Lite skillspass här och där med Db hockey eller Love Öhlund och barmarksträning 5-6 gånger i veckan. Så det har varit en produktiv sommar och en liten avskedsfest hade jag gjort mig förtjänt av. Barndomsvänner från Stockholm, vänner från HV och gymnasiet i Jönköping kom upp och vi umgicks och åt tillsammans. Det betydde mycket för mig.
Förra säsongen spelade du i både USHL och NAHL, var det stor skillnad på ligorna?
– NAHL har inga regler för hur många sistaårsjuniorer man får ha så det är en liga med högre medelålder. Tempot är samma men i USHL är det lite mer precision i avslut och offensiv medan NAHL är lite starkare och mer mogna spelare. Det är bättre försvarsspel och lite mer fysiskt i NAHL och påminner mer om seniorspel medan USHL känns som U16-hockey strukturmässigt fast med landslagsnivå i skills.
Tittar man bara på statistiken verkade du få ett lyft i och med flytten till Minot Minotaurus i NAHL – håller du med om det?
– Det håller jag med om och det kanske är naturligt att importspelare som inte är vana vid hockeyn i Nordamerika gör det bättre andra halvan av året när de kommit in i spelstil, språk och allt sånt. Jag hade mycket hemlängtan i början och även om alla i laget var schyssta och välkomnade mig bra så tyckte jag det var lite jobbigt att inte riktigt kunna visa vem jag var på grund av språket.
Hemma i Sverige så var jag assisterande kapten, pratade mycket och skojade runt med lagkompisarna nästan lite för mycket på rinken ibland. Men i Muskegon tyckte jag det var svårt att göra det på engelska och då kändes det inte som jag riktigt kunde va mig själv. Nu har jag inga problem med det och många av de nya killarna i laget trodde jag var amerikan först. Men det var något jag inte var beredd på i början av förra säsongen men som blir bättre med tiden för alla.
Nu är du tillbaka i Minot där säsongen dragit igång, hur skulle du summera dina första matcher i grundserien?
– Jag tycker det har gått väldigt bra. Som lag så har vi spelat på det sättet vi vill och fortsatt bygga på den starka säsongen vi hade i fjol. Poängmässigt så har det varit lite stolpe ut men förra helgen vann vi två av två matcher med bravur på bortaplan, vi känner oss starka. Jag själv har inlett säsongen starkt med endast fyra insläppta mål och en räddningsprocent på 94,9% så den formen ska jag försöka hålla i. I helgen är det fullsatt och hemmapremiär så det kommer bli grymt kul.
Den här säsongen har Leon Häggström anslutit till laget, hur känns det att ha en svensk lagkamrat igen?
– Det är skönt. Leon är också från Stockholmsområdet och vi bor tillsammans på bortaroadies. Han hade med sig lite kexchoklad på bussen i helgen så det förgyllde den tio timmar långa resan någorlunda iallafall, haha.
“Har blivit mentalt starkare”
Ni har en relativt ung tränare i Cody Campbell, hur skulle du beskriva hans stil att leda laget?
– Coach Campbell är väldigt ambitiös och en riktig vinnarskalle. Han kan vara hård mot oss ibland och då åker hårtorken fram när vi inte möter förväntningarna vi har på varandra och gruppen, då förbättrar vi oss. Men efter träningen är det glömt och han är glad igen, vi alla vet att han vill lagets bästa. Det finns nog inte många tränare i ligan som jobbar lika hårt som Cody för att få sina spelare till college och hjälper med allt han kan.
Hur skulle du beskriva din vardag i Minot, vad gör man en dag då det inte spelas någon match?
– Vi tränar alltid måndag till torsdag, spelar match fredag, lördag och är lediga söndag. En vanligt träningsdag så kommer vi till ishallen 08:30 och har fys, sedan väntar en skillsträning och en lagträning. När matchdagarna börjar närma sig brukar det även vara videogenomgångar och möten. Det brukar nog bli 5-6 timmar i ishallen en vanlig dag och det är inte ovanligt att vi hittar på grejer med laget eller engagerar oss i samhället och besöker skolor och liknande för autografskrivning.
Nu med lite drygt ett års distans, tycker du att du har förändrats som spelare sedan flytten till USA?
– Jag tycker jag har samma styrkor spelmässigt som jag alltid haft och skulle inte säga att min spelstil förändrats mycket. Jag läser spelet på samma sätt och spelar mycket på fötterna. Däremot har jag fått mycket mer erfarenhet, spelat inför mycket folk och bott i en annan kultur och tagit mig igenom med och motgångar. Så jag tycker definitivt att jag blivit mentalt starkare, mognat och fått lära mig mycket som jag kommer ha med mig i framtiden. Sen är det såklart ett äventyr att få spela juniorhockey i Nordamerika så jag försöker påminna mig själv om att försöka njuta av det också och inte bara vara i hockeybubblan.
“Mycket hemlängtan”
Nu bor du flera hundra mil från hemstaden Stockholm, har det funnits dagar eller tillfällen då du tvivlat eller ångrat din flytt västerut?
– En gång var det nära att jag åkte hem faktiskt. Som jag skrev tidigare så har jag behövt gå igenom tuffa perioder här och det kommer alla behöva göra någon gång. Lite innan jul förra säsongen så mådde jag inte bra även fast jag spelade som bäst. Jag kunde vinna en match på straffar, vara star of the game, se hela laget vara glada och fira men det gjorde det bara värre för jag kände inte den glädjen.
Det hade varit mycket hemlängtan i kombination med press från trejder, speltid, målvaktstränaren fick sparken och jag hade 3 olika roomates på två månader som fick lämna varav en målvakt. I vanliga fall finns det inget bättre än att spela en bra match, plocka poäng åt laget framför en stor publik och det är hockeyn som som får en att tänka på annat. Istället blev det som att något man älskat att göra hela tiden sen man var en liten grabb hade försvunnit och det var sjukt jobbigt. Men jag var hemma över jul och pratade med mina föräldrar, agenten och William Rahm som var min mentor i HV71 och bestämde mig ändå för att jag inte ville avsluta något jag påbörjat så jag åkte till Minot och det är jag glad över att jag gjorde.
Det var helt annorlunda andra halvan av säsongen. Jag har en barndomsvän som var riktigt duktig på hockey, vann TV-pucken och gick hockeygymnasium. Han behövde operera sig som j18 spelare och kan inte idrotta mer. Vi pratar mycket och när jag var nära på att inte åka tillbaka sa han ”Kör på lite till bara vafan, du kommer ångra dig annars. Jag hade gjort det alla dagar i veckan om jag kunnat”. När man sedan såg det från hans perspektiv blev det enklare att ta ett beslut och uppskatta tillvaron även om man saknade Sverige. Det är också en anledning till att jag vill ha en utbildning att kunna luta mig tillbaka mot ifall något inte går som planerat.
För många som flyttar till Collegeligan ser vägen framåt ut att vara AHL och senare NHL – hur ser du på dina framtidsplaner sett ifrån där du är nu?
– Först och främst så vill jag ha en bra säsong här och comitta till en skola så jag kan kombinera hockeyn med studier. Efter college så är drömmen självklart NHL och sen avsluta karriären någonstans i Europa.
FAKTA: Lukas Swedin
Ålder: 20 år
Position: målvakt
Moderklubb: Skå IK
Klubb: Minot Minotauros
Tidigare klubbar i karriären: Djurgården, HV71, Muskegon Lumberjacks
Statistik den här säsongen: 4 matcher, 93.9% (NAHL)
Landskamper: 4 U18
Meriter: U18-VM Guld
FLER INTERVJUER – Axel Hurtig om flytten till Kanada
Jonathan Pudas om nobben från Tre Kronor
Erik Påhlsson om succén i USA
Sara Hjalmarssons tankar inför säsongen
