Idag blickar VMishockey tillbaka på en klassisk turnering.
1994 är ett år som för all framtid kommer förknippas med svenska framgångar på idrottssidan. Sverige vann Davis Cup i tennis, Tony Rickardsson vann sitt första VM-guld i Speedway och under sommaren skapade det svenska landslaget fotbollsfeber genom att spela hem ett överraskande VM-brons i USA. För oss hockeyälskare är det dock något annat som är en självklar höjdpunkt på året – OS i Lillehammer.
Det svenska laget
Efter ett tungt OS i Albertville 1992 där Tre Kronor åkte ut redan i kvartsfinalen mot Tjeckien var siktet inställt på revansch när man, redan två år senare, skulle få chansen att spela om medaljerna igen. Den här gången byttes Frankrike mot Norge och Lillehammer där det svenska laget hoppades kunna göra om bedriften från Calgary -88 då man lyckades ta brons i en turnering där Sovjetunionen spelade hem guldet.
Den här gången tränades Tre Kronor utav Curt Lundmark vars största merit dittills var två VM-guld som assisterande förbundskapten 1991 respektive 1992, och till sin hjälp hade han Per Mårts som många år senare skulle få chansen att bli förbundskapten – men det är en helt annan historia. På grund av regelverket vid den här tiden kunde de olika landslagen inte använda sig av sina stjärnor i NHL vilket gjorde att Sverige fick klara sig utan spelare som Mats Sundin, Mikael Renberg och Nicklas Lidström men det fanns ändå gott om rutin i den svenska truppen.
På backsidan fanns Tomas Jonsson som tidigare spelat åtta säsonger i NHL och som bland annat vann Stanley cup två gånger och i offensiven bidrog duon Håkan Loob och Mats Näslund som också vunnit titlar i NHL, samt tillsammans samlat på sig mer än tusen matcher i världens bästa liga. Utan förstärkningar från Nordamerika fick Lundmark även använda sig av många yngre spelare från Elitserien och man hoppades bland annat mycket på en viss Peter Forsberg som redan hunnit vara med i två världsmästerskap där guldet -92 var den stora framgången.
SVERIGES TRUPP
Målvakter
Tommy Salo (Västerås), Michael Sundlöv (Brynäs), Håkan Algotsson (Västra Frölunda)
Backar
Christian Due-Boje (Djurgården), Tomas Jonsson (Leksand), Fredrik Stillman (HV71), Kenny Jönsson (Rögle), Roger Johansson (Leksand), Leif Rohlin (Västerås), Magnus Svensson (Leksand)
Forwards
Håkan Loob (Färjestad), Mats Näslund (Malmö), Jonas Bergqvist (Leksand), Andreas Dackell (Brynäs), Peter Forsberg (Modo), Jörgen Jönsson (Rögle), Patrik Juhlin (Västerås), Charles Berglund (Djurgården), Patric Kjellberg (HV71), Daniel Rydmark (Malmö), Niklas Eriksson (Leksand) Roger Hansson (Malmö), Stefan Örnskog (HV71)
Motståndet
Trots att NHL stängde dörren till OS i Lillehammer fanns det gott om spelare som faktiskt spelade i ligan under samma säsong, men som ändå kunde vara med i turneringen. I det kanadensiska laget fanns bland annat Greg Johnson som noterades för drygt femtio matcher med Detroit och man hade även en fin offensiv spets i form av tjecken (!) Petr Nedved som senare under säsongen skulle snitta en poäng per match i St Louis. Truppens stora stjärnskott skulle dock visa sig vara talangen Paul Kariya som höll till i collegeligan men som senare skulle göra närmare tusen NHL-matcher och bli en legend i inte minst Anaheim.
Även i andra landslag fanns det många duktiga spelare, i Finland förlitade man sig mycket på Jarmo Myllys som senare skulle ses som en av Elitseriens främsta målvakter genom tiderna och i truppen fanns två kommande storstjärnor i Saku Koivu och Ville Peltonen. Ryssland fick visserligen klara sig utan stjärnorna som gjorde Sovjet till en stormakt under många år men man leddes fortsatt av förbundskaptenen Viktor Tikhonov som tidigare lett Sovjet till fyra olympiska guld och hela elva VM-guld mellan 1978-93.
Gruppspelet
Tre Kronor hade turen att slippa både Finland och Ryssland i gruppspelet men man ställdes å andra sidan mot USA och Kanada, två lag som skulle visa sig bli bra värdemätare. I premiären var det dock Slovakien som stod för motståndet och det blev en oväntat tuff utmaning där det svenska laget tillslut fick nöja sig med ett oavgjort resultat (4-4). Två dagar senare gick det betydligt bättre mot Italien och sedan besegrades Frankrike med hela 7-1.
Att det sedan även blev vinst i mötet med USA (4-1) gjorde att förväntningarna höjdes, men sedan förlorade man gruppavslutningen mot Kanada med uddamålet vilket gjorde att det svenska laget var tillbaka nere på jorden. Trots flera fina insatser fick Tre Kronor nöja sig med en tredjeplats i gruppspelet efter att Slovakien överraskande tagit hem förstaplatsen, en poäng före tvåan Kanada.
Vägen till finalen
Trots att det “bara” blev en tredjeplats i gruppspelet fick Sverige en gynnsam lottning in i slutspelet, detta efter att Tyskland överraskande placerat sig före både Tjeckien och Ryssland i grupp A. En minst sagt fin bedrift men som innebar svenskt motstånd i kvarten, en match man länge spelade bra i men där det tillslut blev seger till Tre Kronor efter att Magnus Svensson spikat slutresultatet till 3-0 i powerplay med ungefär tio minuter kvar att spela.
I semifinalen ställdes Lundmarks mannar mot det ryska landslaget som, trots ett svagt gruppspel, ansågs vara en tuff utmaning. Inte minst efter att man visat moral i kvartsfinalen mot Slovakien som man vann med 3-2 efter förlängning. Även semifinalen skulle bli en jämn tillställning där Patrik Juhlins 4-1 gjorde att finalbiljetten kändes säkrad, men sedan svarade Ryssland med dubbla reduceringar vilket ändå gjorde den här matchen till ett riktigt drama. Under de avslutande minuterna skulle dock det svenska försvaret hålla tätt och när slutsignalen ljöd i Håkons hall kunde Tre Kronor konstatera faktum. Man var i sin allra första olympiska final.
Det dramatiska avgörandet
Efter att ha besegrat USA med hela 6-1 i kvartsfinalen kändes det som att Finland skulle kunna gå hela vägen, men sedan föll man tungt (3-5) mot Kanada vilket gjorde att Tre Kronor fick ställa om fokus inför finalen. Nu väntade en motståndare som man tidigare haft ganska svårt emot och som vunnit gruppspelsmatchen bara några dagar tidigare.
Utgångsläget kändes därmed tufft men Sverige fick en drömstart på finalen, redan efter några minuters spel kunde Tomas Jonsson sätta ledningspucken i powerplay. Efter målet försvarade sig Tre Kronor på ett väldigt bra sätt men nio minuter in i tredje perioden kom kvitteringen och kort därefter kunde Derek Mayer sätta 1-2. Plötsligt var Kanada nära ett OS-guld. Hoppet var nästan ute men med knappt två minuter kvar att spela klev Magnus Svensson fram och med sin kvittering blev han en räddande ängel som höll kvar i den svenska gulddrömmen.
Oavgjort vid full tid innebar förlängning men där lyckades inget lag avgöra utan det fick istället bli straffar som skulle utse en olympisk mästare. Väl under straffläggningen var det små detaljer som fällde avgörandet, Peter Forsberg klev fram och satte två fina straffar där den första höll Sverige kvar i matchen medan den andra skulle bli ett frimärke. Målvakten Corey Hirsch fick se pucken leta sig in i målet och samtidigt inse att det här kommer han nog förknippas med väldigt länge.
Trots att många lyfter fram Forsbergs numera klassiska mål var det målvakten Tommy Salos räddning på Paul Kariyas straff kort därefter som säkrade en historisk guldmedalj som än idag är en av svensk ishockeys största framgångar genom tiderna. Triumfen i Lillehammer blev den avslutande framgången för flera rutinerade spelare och startskottet på långa och väldigt lyckade karriärer för andra, som sedan skulle testa vingarna på andra sidan Atlanten vilket resulterade i allt från Stanley Cup-segrar, hissade tröjor och chansen att vara lagkapten i ett NHL-lag.
TRE KRONORS VÄG TILL GULDET
Gruppspelet
Sverige – Slovakien: 4-4 (Loob,Juhlin,Hansson,K.Jönsson)
Sverige – Italien: 4-1 (Due-Boje,Stillman,Svensson,Juhlin)
Frankrike – Sverige: 1-7 (Hansson,Loob,Forsberg,Hansson,Johansson,Örnskog,Stillman)
USA – Sverige: 4-6 (Juhlinx3,Hansson,Johansson,Loob)
Sverige – Kanada: 2-3 (Hansson,Loob)
Kvartsfinal
Tyskland – Sverige: 0-3 (Stillman,Örnskog,Svensson)
Semifinal
Ryssland – Sverige: 3-4 (Svensson,Juhlinx2,Bergqvist)
Final
Kanada – Sverige: 2-3 efter straffar (Jonsson,Svensson)
Svenska straffmål – Svensson, Forsbergx2
MER NOSTALGI – Tillbakablick på VM 2004
